Tankar

Kollade nyss på film med mamma, Broarna i madison county. Tydligen en av hennes favoritfilmer och hon blev chockad över att jag aldrig sett den. Jag med, varför har jag inte sett den förrän nu? Vilken underbar film. Jag blev helt tagen. Alla nya college filmer om nörden som får hunken kan slänga sig i väggen. Den här filmen är riktigt äkta på något sätt. Nu låter jag löjlig men det är sådana här filmer som får mig att tro på kärlek. Äkta kärlek. Kärlek som gör att två människor kan veta att dom älskar varandra första gången dom möts. Jag tror på det så jävla mycket. Och det är jag glad för. Jag vet att jag och alla andra kommer få uppleva det nån gång. Det måste va så.
Jag tänker inte ens ge mig på att förklara filmen, utan ni måste se den. Jag ska aldrig ta kärlek för givet igen.

Orättvist

Det är så orättvist. Du ska vara här, hos oss. Inte i en värld jag inte förstår, som nog inte ens du förstår. Vännen jag vet att du läser detta så fort du får chansen, och jag vill bara säga att jag vet att du kommer klara detta. Att vi kommer ses snart igen, sitta och lipa åt one tree hill och du kommer (försöka) lära mig att åka longboard. Du är stark. Jag älskar dig.

I run every time

And I hope he sees it
I'ts not him, it's just me
And I'm sorry
To be this close
And let it slip away
I keep stumbling till I finally miss the last train
Oh, he's ready
I'm not ready
I hear people go crazy for steady
But me I run every time
I run every time I'm close

Gavin DeGraw <3

RSS 2.0