Precis som på film

Sålänge jag har vetat vad pirr i magen, vikande knän och svettiga händer innebär har jag alltid förundrats över all kärlek som förekommer i filmer och serier. Jag minns att jag sa ungefär såhär till min vän Evelina en gång ''fy fan för kärleksfilmer, det finns inget som de och det kommer aldrig hända. Drömprinsen finns inte, han kommer inte till din dörr en måndagsnatt för att säga att han älskar dig och han åker inte över atlanten för att ta dig tillbaka. Det händer inte. Men ändå så är det de som man kräver?'' Okej jag sa verkligen inte exakt så, men jag minns att vi hade detta samtalen någon gång under högstadiet. Då hade jag inte riktigt upplevt äkta kärlek. Och kanske har jag inte det nu heller? Jag vet inte. Vad ska jag jämföra med? Det går inte att jämföra med Haley och Nathan i One tree hill (sorry men jag är världens oth-nörd för tillfället) för det händer bara på min dator.. Inte på riktigt. 

Åtminstånde har jag aldrig sätt något som de. Där alla tillslut får varandra och alla vet precis vem det är som dom vill dela resten av sina liv med. Jag försöker att intala mig att sån kärlek finns inte. För om jag går runt och lever en drömvärld där mitt livs kärlek en dag ska stå och kasta sten på mitt fönster, hur ska jag någonsin kunna uppskatta den riktiga kärleken som finns mitt framför näsan på mig? Varför har man så höga krav och varför letar man efter fel? Varför letar jag alltid efter något som är bättre, att det alltid finns något som är lite bättre än det jag redan har? Förmodligen för att jag är så rädd för att se vad jag kunde ha fått när jag redan valt något annat.

Det är typ som när man bestämt att man ska ha filmkväll med en gammal kompis, och så dyker det upp världens festerbjudande. Då ångrar man ju att man bestämde planerna för en fredagkväll redan på måndagen, för annars hade jag ju kunnat gå på den där festen. Ska man i det läget stanna hemma i soffan med sin vän? Eller dra en vit lögn för att få dansa full och hoppas på att få kyssa en främling i för liten garderob? Varför kan jag aldrig bli nöjd. Och är det okej att nöja sig? Eller ska man alltid leta efter mer?

Fuck you Heath Ledger


Kommentarer
Postat av: matilda

så jävla bra skrivet!!! kändes som du tog mina tankar och skrev ner dem, haha

2013-01-02 @ 22:12:34
URL: http://bluemushroom.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0